Det finns inte mycket jag saknar lika mycket som jag saknar dagarna i London, i början på året 2010. Då vi satt ute på den lilla balkongen killarna hade på sitt rum. Där satt vi med filtarna omkring oss, cigaretterna i våra händer och skrattet fyllde luften. Där hemligheter lät sig komma ut, där nya tankar bildades. Är det normalt att sakna något så mycket att man sitter och skakar när man ser bilderna och blir påmind?
Att vakna och veta att man inte behöver återvända till verkligheten på ett tag. Jag vet nu att jag hade kunnat stanna kvar där i flera veckor, då inget här hemma verkade så lockande då. Det enda som väntade på mig i Sverige var drama, sömnlösa nätter och fyllda fimpkoppar... Så visst låter Big Ben, Oxford Street & Piccadilly Circus lite bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar